beata

Usch jag längtar verkligen till morgondagen är överstökad. Tungt tungt.

Har vait inne i Tomelilla och handlat skor till maken min för imorgon. Pratat med mamma i tfnen och och även för henne är  hela dagen en väntan på mogondagen skall gå över eller ja  att få komma hem till mammas och pappas hus efteråt och äta lite. Det kommer ta lång tid att vänja av sig med att säga mamma och pappa i samma mening. Telefonnumret hem till dom står fortfarande mamma och pappa på min mobil och pappas jobbnummer står det fortfarande pappa på ....funderar ibland på att ringa och se om telefonsvararen fortfarande är pappa  men jag vågar inte. Om mamma svarar så skulle hon kanske fundera på att jag borde låsas in ngn stans eller nått och jag vill ju inte att hon skall svara för jag vill höra pappas röst om jag ringer hans nummer.  Jag låter bli ...hade troligtvis inte klarat det mentalt ändå eller så finns möjligheten att jag bara gråtit och brakat ihop igen lite och det orkar jag inte just nu och vill jag inte just nu heller.. 

En bit av mig hoppas fortfarande någonstans att allt är ett fruktansvärt missförstånd och att han ringer mig eller ngn annan ringer mig och meddelar att det var ngn helt annan som dog där på sjukhuset...eller att det inte var han som blev påkörd eller att jag vaknar upp från en ond mardröm. 

Det är ett stort tomt hålrum i mig.... det kommer förmodligen att minskas men växer igen gör det aldrig. Verkar som vi alla avslutar våra liv med en massa hålrum tillslut efter alla nära och kära vi förlorat i livet.

Fast jag glömmer att hålrummen fylls ut med våra barn och barnbarn med.  Men människor vi saknar kommer alldrig bli osaknade... de spår de lämnar efter sig finns i oss alla i familjen och går inte att plåna ut.

 

Skall trots allt bli skönt att komma hem med imorgon och köpa julgran  imorgon eller på lördag för att klä ....

oj jag skall försöka komma ihåg martinas mussepigg att ta med imorgon... med