beata

Det e fortfarande tungt emellanåt och kommer väl att så vara ett tag framöver. Det finns en ro i sorg som e svår att beskriva. Ljud färger  röster blir tydligare och allt går lite i slowmotion. Jag upptäcker mig själv med att titta på en fågel en stund eller betrakta en sten som ligger på marken. Tankar som träning och måsten  känns inte lika viktiga längre eller jo men "jag har sorg nu och jag vill stanna här ett tag". Sorg är en naturlig process så det mest naturliga instinkterna kommer fram.  Ja om jag tillåter mig så klart och det försöker jag göra men upptäcker med jämna mellanrum  att jag inte har ngn aning om att jag gör "rätt" och samtidigt "vet" jag ju att det naturligtvis inte finns några rätt och fel. Jag unnar mig också en massa saker som jag får dåligt samvete av annars. Jag äter choklad, jag avbokar möten och ber om extra möten till min terapeut. 

En sak som jag upptäckt är vilka som verkligen bryr sig och vilka som inte.... Det märks tydligt fast å andra sidan kan jag tänka mig att sorg skrämmer och ingen vet hur man skall bete sig i den sörjandes närvaro.  Min sorg löser jag  genom att prata om den precis som om min alkoholism .... på både gott och ont och jag berättar för folk  vad som hänt om de frågar mig hur jag mår. Douglas har blivit lite som mamma där.

Igår när vi skulle till Tomelilla för antabus (jag inte Douglas) så mötte vi upp en dam som kommenterade Dogges oranga overall och att det hade varit bra att ha en sådan när  hon var ute och gick med sina hundar. Dogge kommenterade sonika att morfar varit ute och gått med sin hund oh blivit påkörd och sen dött. Sen var det inte mer med det liksom.